det jävla paraplyet, fortfarande.
Om jag måste rangordna så smäller både svensk indiepop och hårdrock högre än amerikansk eurodisco. Och det finns exempel på covers som är bättre eller åtminstone lika bra som originalet. Men jag har börjat inse att det inte är så lätt. Det har inte bara med trovärdighet att göra. Trovärdighet känns f.ö. som 2003, nu är sell-out det nya äkta. Har du inte sålt din låt för att användas i en reklamfilm är du inte genuin.
Men det är som sagt inte bara trovärdigheten det kommer an på. Det handlar minst lika mycket om kvalitet. Jag tror att det måste ha funnits en gnutta kvalitet i Rihannas Paraply-låt, som vi kunde höra i somras. För jag vill tro att det krävs ett visst mått av kvalitet för att en låt ska bli så stor som den blev. Och jag kan förstå att det känns lockande att göra en cover på den, för att suga åt sig något av den glans som låten hade. Tro bara inte att jag kommer att gilla't. Härmed tar jag officiellt avstånd från Lillasysters version. Det är fortfarande ytterst tveksamt om eurodisco och rock någonsin kommer må bra av ett möte. En kunde ju tro att folk skulle lära sig av det snöpliga misstaget Red Hot Chili Peppers gjorde 1998 när de släppte ifrån sig Under the bridge till All Saints. Men icke. Nåväl, nu har världen fått sitt straff.
Montt Mardié har ju också en historia av att göra covers på inte-originalspråk, och hans Come on Eileen var en av de mest geniala låtarna när den kom, och är fortfarande en vacker kärlekshälsning till Håkan Hellström. Så därför är det lite ledsamt att få se paraply. Det finns ett gammalt ordspråk som säger "kan du inte säga något snällt, så håll då käften", men jag skulle vilja utveckla det och säga "tänker du inte göra en bra cover på en bra låt, så låt då för fan bli".
Det var mest det jag ville säga om covers. Och så verkar det som bloggen är tillbaka i rampljuset. Trots att Alex Schulman slutat helt, och jag själv inte uppdaterat på lite för länge, har Perra kommit på att han vill tv-blogga. Kul idé. Jag gillar dessutom att han som en av få svenska musikjournalister törs säga att brucan kanske inte var så jävla bra.
Dagens powerplays:
Adam Tensta - My Cool.
Men det är som sagt inte bara trovärdigheten det kommer an på. Det handlar minst lika mycket om kvalitet. Jag tror att det måste ha funnits en gnutta kvalitet i Rihannas Paraply-låt, som vi kunde höra i somras. För jag vill tro att det krävs ett visst mått av kvalitet för att en låt ska bli så stor som den blev. Och jag kan förstå att det känns lockande att göra en cover på den, för att suga åt sig något av den glans som låten hade. Tro bara inte att jag kommer att gilla't. Härmed tar jag officiellt avstånd från Lillasysters version. Det är fortfarande ytterst tveksamt om eurodisco och rock någonsin kommer må bra av ett möte. En kunde ju tro att folk skulle lära sig av det snöpliga misstaget Red Hot Chili Peppers gjorde 1998 när de släppte ifrån sig Under the bridge till All Saints. Men icke. Nåväl, nu har världen fått sitt straff.
Montt Mardié har ju också en historia av att göra covers på inte-originalspråk, och hans Come on Eileen var en av de mest geniala låtarna när den kom, och är fortfarande en vacker kärlekshälsning till Håkan Hellström. Så därför är det lite ledsamt att få se paraply. Det finns ett gammalt ordspråk som säger "kan du inte säga något snällt, så håll då käften", men jag skulle vilja utveckla det och säga "tänker du inte göra en bra cover på en bra låt, så låt då för fan bli".
Det var mest det jag ville säga om covers. Och så verkar det som bloggen är tillbaka i rampljuset. Trots att Alex Schulman slutat helt, och jag själv inte uppdaterat på lite för länge, har Perra kommit på att han vill tv-blogga. Kul idé. Jag gillar dessutom att han som en av få svenska musikjournalister törs säga att brucan kanske inte var så jävla bra.
Dagens powerplays:
Adam Tensta - My Cool.
Kommentarer
Postat av: ellen
jag saknar din blogg lika mycket varje gång du inte skriver, men när du gör det gör du det så jävla bra. du är så jävla bra storebror, cya på freda! take care!
Trackback