kultur. fin och ful.

För ungefär ett år sedan spelade en god vän Hello Saferide för mej. Jag trodde benhårt på allt hon sa om att summer is gonna take the pain away, och hela den sommaren var det den sista och viktigaste låten på min sovskiva. Men sommaren kom och en del saker gjorde fortfarande ont. Säkert! kom ut i februari, och första gångerna jag hörde den var det mest en jaså-upplevelse, rätt roliga texter och trallvänligt, men inte så mycket mer. Så häromdagen hos en kompis gick ?och jag grät mej till sömns...? på och jag insåg att shit, den här bruden fattar grejen. Hela grejen med tonåren kom tillbaka, med en önskan att passa in i någon form av kontext.. Väldigt få (åtminstone i min omgivning) mår särskilt bra i den åldern. Annika Norlin berättar om att minnas på ett sätt jag känner igen. Och jag grät mej till sömns är 2007 års Du och jag, 17 år. Rubriken syftar f.ö på att det var februariväder igår och att skivan kom i februari.

Veckans Powerplays:
Säkert! - Du kanske var på Holmön
Maia Hirasawa - Mattis & Maia
Fergie - Mary Jane Shoes

Veckans Kändis jag vill hångla upp:
Annika Norlin

Veckans Kultur jag inte fattar grejen med:
Akon

(inlägget är också publicerat i östgötacorrens fredagsbilaga. det är fett)