kultur. fin och ful.

Den senaste tiden har jag lyssnat på The Knife på vägen till skolan.

Om man ger tusen apor varsin skrivmaskin kommer de, givet en viss tid, att producera Shakespeares samlade verk. Ger man dem istället varsin synth kommer de att producera the Knifes bästa. Ungefär så tror jag Karin och Olle tänkte när de planerade sin show inför sommarens Arvikafestival. Istället för två syskon i elefantmask, fanns tre personer på scen, deras huvuden dolda av masker där öron och nos var markerade med röd flourescerande färg.

Fast personerna upplevdes inte som viktiga. Istället dominerades scenen av en stor halvtransparent duk på vilken videokonst projicerades. Hela publikytan var omringad av högtalare, så ljudet kom liksom från överallt. Det var en grym upplevelse att känna musiken i hela kroppen. Så mäktigt att jag nästan kissade på mej. Troligen var det den absolut koolaste showen jag upplevt. Alla sinnen var på helspänn och alla låtar fick en större mening. Långa stunder stod jag och bara blundade.

Det måste vara så dom har tänkt att man ska känna när man hör dem. Nu kan jag inte låta bli att drömma mig tillbaka varje gång Still Light kommer upp i mp3spelaren. Även om min mobils hörlurar inte ger ens i närheten av upplevelsen av tusentals watts bas från alla håll som bara trycks genom kroppen och även om bilden fastetsad på näthinnan inte ens liknar lasershowen som skar in i mitt hjärta, så väcks ett minne i kroppen. Ett minne som är en bråkdel av känslan. Men en bråkdel är kanske så mycket man klarar av ibland, och så mycket som behövs för att utstå vardagen.

Så har vi fått ny regering också. Hur kan Göran Hägglund vara Sozialminister?

Veckans powerplay:
the Knife - Still Light
men också
Håkan Hellström - Vaggvisa för flykträdda